Att vara hund verkar i många fall vara oerhört behagligt. Man kan exempelvis låta sig klias på magen eller bakom öronen i timtal utan att överhuvudtaget behöva tänka på någon sorts motprestation, annat än att ligga still. Man kan vakta trottoaren utanför fönstret och skälla lite godtyckligt på förbipasserande katter, ungdomar med keps och trätofflor, eller långsamtgående pensionärer med rollatorer. Man kan sova när alla andra måste gå upp, eller så kan man bestämma sig för att vara vaken när alla andra försöker sova. Man kan till och med kissa lite på golvet om man har lust, förutsatt att man klarar av att se fullständigt ovetande och oskyldig ut när någon i ens familj anklagande och ilsket blängande visar upp ett par våta strumpor.
Vad som däremot är ett litet helsinki för en respektabel familjehund är det där med det fysiska kärlekslivet. Det existerar nämligen i princip inte. Inte ens när den snygga och tillsynes mycket villiga granntiken löper och hela kvarteret liksom sveps in i en ljuvligt bedövande doft av rå liderlighet och potentiellt djuriskt sex.
Men även om den ljuva döden finns på bara en svanslängds avstånd blir det så gott som aldrig någonting, eftersom hundens människor av outgrundlig anledning har fått för sig att till och med en snabb liten påsättning bakifrån är att betrakta som något tämligen osnyggt och icke önskvärt. I det läget är det förstås inte fullt lika roligt att vara okastrerad hanhund, det måste medges.
Men om man i likhet med familjen Menberg Svenssons vän Falcon är en hund som då och då används i avel, då finns det förstås otvivelaktigt en del ljuspunkter i tillvaron. I och för sig dyker dessa lidelsefulla tillfällen inte upp så ofta som man själv skulle vilja, och när de väl dyker upp visar det sig kanske att tiken ifråga egentligen inte är någon man själv skulle ha valt att bjuda hem på mitt-i-natten-te. Fast å andra sidan: va fanken...
Ljuspunkterna det refereras till ovan brukar dyka upp en gång om året. Förra året sattes det exempelvis på en flerfaldig vinnare av diverse skönhetspriser, och inte en gång utan flera! Och till stor förnöjelse för båda parter, if you know what I mean...
Dock finns ett litet aber vad gäller gårdshunden Falcon - han är faktiskt ganska liten för att vara hanhund. Vilket gör att hans okänsliga människor alltid väljer ut stora brottar-tikar åt honom för att avkomman så att säga ska få mer "rastypiska" mått. Mer exakt bottnar denna litenhet i fyra stycken tämligen korta ben, vilka dessvärre kan ställa till det vid ett eventuellt - och förstås noga inplanerat - kärleksmöte. I fallet med den snygga hundtjejen ovan ledde dessa problem bland annat till att vår strävhåriga men alls icke motsträviga Casanova blev tvungen att stå på en kudde för att överhuvudtaget nå upp. Nå: efter de inledande problemen gick det i alla fall till slut, så att säga. (Och det här är faktiskt inget att skratta åt - hur roligt hade det varit om
de enda du själv tilläts ha sex med under resten av ditt liv var kvinnor av
modell rysk kulstöterska, bara för att du råkar ha något för korta ben? Inget ont om storväxta kvinnor med artificiellt testosteronöverskott, men tänk ändå på det en stund...)
Häromdagen var det till allas glädje äntligen dags igen - en ny storvuxen tik bara väntade på att bli saligen betäckt av lille Falcon. Människorna i hans Menberg Svensson-familj såg det som en försenad julklapp, eller i varje fall som en överraskning bra mycket bättre än all världens pipleksaker och torra gnagben. Och så hämtades Falcon av sin förra matte hunduppfödaren för att sammanföras med den utvalda och sannolikt saftigt trånande damen. Romantiken förmodades flöda.
Falcon Hund var borta hela eftermiddagen och familjen gladdes gemensamt åt hans tänkta kärlekseskapader, dock utan att i detalj tala alltför mycket om dem eftersom en del människor ibland kan vara förunderligt pryda av sig.
Och så kom han då slutligen hem. Fast alls inte så trött som sist - förra gången svimmade han när det tycktes vara som roligast - utan tvärtom pigg som ett maniskt bokstavsbarn. Frågan "Vad hände?" låg onekligen nära till hands.
"Det blev inget" upplyste före detta matten avmätt. "Han nådde inte upp. Och då hade vi ändå ställt tiken nedanför en liten backe."
Det är inte utan att man tycker synd om gårdshunden Falcon. En enda gång om året, och så når han inte upp. Tragiskt. Och visst infinner sig följande fråga som ett oönskat fönsterkuvert på posten: Vad var det för ointelligent jävla pajas som påstod att storleken inte skulle ha någon betydelse?
